Fem riktigt roliga dagar i 12 de Octubre

Nu är vi tillbaka i Leiticia igen. Ingenjörer som vi ändå är på god väg att bli lyckades vi halvera byggnationstiden av fem vattensystem. Besöket i 12 de Octubre var ingen besvikelse och vi hade gärna stannat längre!

Resan ut till byn gick tack och lov mycket bra trots en fullastad båt. Vi bestämde oss för att ta båtbussen den biten av resan som var på Amazonfloden. Det flyter mycket stora stockar och annat skräp på den som vi inte var så sugna på att krocka med i en träkanot. Vi hoppade istället på transporten där en annan mindre flod börjar, det blev en fin och lagom spännande tur.

Vi bodde hos pastorn och hans fru tillsammans med alla deras djur i ett ganska litet hus, när vi hade hängt upp två stora hängmattor och myggnät var det inte mycket plats kvar att röra sig på. Som bekant hade vi ju lite problem innan vi kom iväg och vi visste inte säkert var vi skulle bo under tiden i byn. Det löste sig dock av sig själv. När vi kom fram, efter 9 timmars resa, möttes vi av beskedet att Anna-Maria inte hade någon bensin till sin båt så första natten fick i alla fall bli hos pastorn. Att hänga upp hängmattor gick bra, men få till myggnäten visade sig var lite jobbigare än vi hade räknat med så vi blev glada när vi fick bo kvar på samma ställe hela tiden. För att förtydliga lite är Anna-Maria en indiankvinna som Ankarstiftelsen har lärt upp och anställt för att hjälpa dem att bygga vattensystem när de själva inte är på plats. Hon bor i Puerto Rico som ligger ca 20 minuter motströms resa från 12 de Octubre.

Vi var innan avresa lite oroliga för hur skönt vi skulle sova i hängmattorna men efter första natten stod det klart att det skulle bli gårdstuppen och inte hängmattorna som skulle förstöra vår skönhetssömn. Tuppen var riktigt stor och saknade helt tidsuppfattning. Han satte igång att gala kl 01:30 varje natt och fick med sig alla tuppar i hela 12 de Octubre! Vi låg och önskade att det skulle bli han som serverades dagen efter. Ute i trädgården sprang det totalt 37 hönor, kycklingar och tuppar i alla storlekar, en hund, en katt, en miljard minimyggor och en riktigt stor kackerlacka.

Det fanns en del frågetecken inför själv byggnationen av systemen. Mestadels lite oro över att vi inte kunde språket. Vi ville ju att kvinnorna själv ska bygga sina system för att blir motiverade att ta god hand om dem. Vi försökte förklara detta så gott vi kunde för Anna-Maria men hon var ändå väldigt ivrig på att få sätta igång. Vi blev nästan tvungna att ta sakerna ur händerna på henne under tiden vi väntade på att de andra kvinnorna skulle anlända. När de anlände delade vi upp dem i två lag och satte igång med byggandet. Det var inga större problem och det märktes tydligt att kvinnorna tyckte att det var roligt att skruva ledningar och limma. När alla ledningar var monterade bars tunnorna ut till respektive hushåll där de placerades på ställningar så att den stora tunnan hamnade tillräckligt högt från den mindre.

Sanden som används till systemen hämtades i en flod som bara finns under regnperioden. I mitten av denna fanns det mycket bra och ren sand. Vi fick följa med ut och hämta sand och det var en rolig tur. Det var tät djungel på alla sidor och insektsljud överallt. Det tog ett bra tag för kanoten hade ingen motor utan Karin och mannen som skulle få ett system hjälptes åt att paddla. När vi kom till ett bra ställe hoppade mannen i med stövlar och allt. Vattnet är ganska strömt och flera gånger trodde vi att hela gubben skulle följa med vattnet bort när han böjde sig för att skopa upp sanden ur det midjehöga vattnet.

När alla system var färdigbyggda var det dags för våra första laborationer i fält. Vi ville testa det första vattnet som kom ur tankarna för att kunna jämföra hur effektiv den bakteriekultur som bildas i sanden efter en månad är. All labbutrustning bars till ett system där sanden varit extra fin (den hade varit torr och silats när den lades i tunnan, till skillnad från andra som tyvärr varit smått skitiga och blöta av flodvatten fortfarande.) Allting plockades upp på en bänk och många nyfikna barn samlades omkring oss medan vi hällde olika reagenser i provrör och vattnet bytte färg till barnens stora fascination. För att vara de första vattenlabbarna vi gjort sen geologiresan i ettan gick det riktigt bra!

Nu väntar ett par dagar av mycket skrivande och på lördag anländer ett plan med 32 andra svenskar till Leticia som ska bygga tre skolor i olika byar och arbeta med flera andra vattenprojekt. Vi ser jättemycket fram emot att kunna prata flytande med lite fler människor och att få ta del av de idéer som Ingrid Brauer, Ankarstiftelsens vattenansvariga, har. Det ska bli super!!

Här åker de fullpackade iväg utan oss. Kändes som ett klokt beslut. 

Vattnet stiger så snabbt och det regnar så mycket att de inte hinner tömma båtarna. 

Här bodde vi. Väldigt mysigt att leva ett så enkelt liv.

Värdparet äter sköldpaddesoppa. Vi vågade inte ens prova trots att deras stora gästfrihet.

Väckarklockan som är lite felinställd..

Cook me now!

Iiiiiiiiih!

Jennifer, Eudoro, Luz-Marina, David, Karin

Ett sandvattensystem i Puerto Rico (Anna-Marias by), grannby till 12 de Octubre. Här finns totalt 32 system redan och de fungerar väldigt bra. Anna-Maria har varit med och byggt allihopa.

Svårt jobb att öppna tunnan. Men med en händig Anna-Maria, mycket eld och en stor machetes lyckades vi tillslut. Bågfil som vi hade med - släng dig i väggen.. :)

Systemet som installerades hos dem vi bodde med.

Fröken Karin visar kvinnorna hur man gör.

Första labben i fält!

Oliva, minipapegojan och Anna-Maria. Oliva, som fick ett system, tog oss sen ut på en frukttur i skogen.

Ett kakaoträd (coolt tycker vi) och Oliva med sockerbetorna. Det smakade mest bara socker och var inte så gott tyckte vi.

 

Carlos, pastor i kyrkan där vi bor. Vi fick följa med på en tur längs "kilometervägen" till en tomt där  Carlos tillsammans med en annan man bygger en anläggning för turister. Där fanns det massvis med fruktträd och annat kul som vi fick titta på.

Carlos mycket snälla fru Leydy plockar lite Araza.

Jennifer äter en frukt, guama, som såg ut som en lång gurka med stora kärnor med vit, luddig frukt runt om. Ganska söt och god, men kärnan var lite läskig, påminde om en blåmussla.

Copoazu, en frukt med ett stenhårt, matt, brunt skal och vit frukt med mycket stora kärnor inuti. Mycket vanlig här i regnskogen. Jennifers nya favoritfrukt i juicerna vi dricker. 

VI HAR HITTAT VÅRT AVOKADOTRÄD!!!
Till vår stora besvikelse var de dock väldigt små och inte mogna på ett bra tag.. Finns dock att köpa väldigt stora och goda i mataffären i stan.

Rebeco, familjens papegoja som är 12 år gammal. En riktigt fotogenisk filur.

På vår toalett i kyrkan bor numera fyra fladdermöss. Ganska söta tycker vi, ser ut som små nallebjörnar, så det gör inte så mycket att de bajsar på duschgolvet. Nu hur i alla fall kissepojkarna flyttat ut! :)

Här är några av plattorna som till vår stora besvikelse blivit helt förstörda av den äckliga kylen.