Med värme i våra hjärtan har vi anlänt till ett kyligt Göteborg

Nu är vi hemma igen efter en lång, lång resa! På stationen möttes vi av varma kramar av nära och kära och känslorna var väldigt blandande. Det känns ännu ganska overkligt det vi varit med om och en del av oss vill bara tillbaks, medan en annan är glad över att vara hemma igen. Det kommer troligtvis ta ett tag att smälta alla de intryck vi fått under resan och är glada att vi har denna blogg som hjälp för att kunna komma ihåg allt vi har gjort.

Vi kommer nu att vila upp oss tills på måndag. Då är det dags att börja skriva uppsats så det ryker. Bloggen kommer därmed att fortsätta uppdateras löpande med vad labbanalyser och andra iakttagelser ger för resultat.

Nu vill vi bara avsluta med att tacka alla er läsare hittills för att ni följt med oss på vårt stora äventyr. Det var varit helt underbart att kunna dela med sig av djungelbornas vardag, våra egna många och olika upplevelser och att responsen varit så stor. Snart har vårt blogg haft hela 10000 sidvyer med läsare från över 10 länder.

STORT TACK TILL ER ALLA!

Hemfärd!

Nu sitter vi på flygplatsen i Santa Marta och tittar ut över klipporna. De sista dagarna har spenderats på stranden och i sällskap av alla de andra trevliga svenskarna. Till alla som vi rest med vill vi ge en stor kram och tacka för den bästa resan någonsin! Jag lovar att fixa återträff nu när Anders lovat boende på hotellet:)

Det är sorgligt att hemresan är påbörjad samtidigt som det såklart ska bli gött att komma hem till nära och kära. Det ska även bli skönt att kunna börja smälta alla intryck som bara byggts på varandra under våra två månader här!

När vi ser tillbaka på vad vi åstadkommit sen vi kom känner vi oss stolta men är också tacksamma över att vi fått den här chansen. Vi har lärt oss så mycket om oss själva, om Colombia och inte minst om vattenrening!

När vi kommer hem väntar några dagar ledigt innan vi startar rapportskrivandet.
Vi har lite planer på hur vi ska kunna hålla den här bloggen levande ett tag till men de vill vi inte avslöja ännu, så stay tuned!

Hej då älskade Colombia, på återseende!!

En kulig fisketur!

Trots att förutsättningarna var emot oss kom vi iväg på gårdagens fisketur. Den utgick från en liten fiskeby i en av vikarna som ligger på andra sidan av Santa Marta och heter Taganga. Där hade en av svenskarna förhandlat sig till ett bra pris för en heldagsutflykt, där olika fiskeredskap, snorkling och mat skulle ingå. Perfekt tyckte vi och frågade var båten var. I samma ögonblick som mannen pekade tvärvände vår uppfattning om hur bra det verkade. Det var en liten båt med två bänkar och i denna skulle vi åka 7 personer. Vi tackade vänligt nej och efter en stund satt vi i en större båt, tyvärr bara med små pimpelfiskelinor till pojkarnas lilla besvikelse, men mycket behagligare.

Bergslandskapet i och runt Santa Marta gör att det finns väldigt många uddar och därmed vikar längs kustremsan här. Med den starka vind som blåser här under denna årstiden skapade dessa uddar mycket livligt vatten. Det var ibland lite oklart hur de vågade passera vissa av dem, för de största vågorna vi guppade i var säkert två meter höga. Allt som allt hade vi en väldigt bra dag!

Idag mådde vi tyvärr lite sämre igen och energin var helt uttömd. Vi orkade därför inte åka med och titta på platsen för det tänkta vattenreningssystemet utan har bett om foton för att kunna avgöra saken på distans. Vi hoppas att det räcker. Av den information vi har fått hittills verkar källvattnet vara ganska klart och fint, så förhoppningsvis kan en tvåstegsanläggning göra det drickbart. Annars får en trestegsanläggning byggas istället, den har påvisat mycket större effektivitet.

Stranden i Taganga.

Detta är fiskesamhället, varför vi åkte hit för vår lilla fisketur!

På väg ut på det Karibiska havet. Snart skulle vi vara glada att bikinin var på, för på vissa platser blev man nästan blötare än i duschen.

De flaggade rött för badförbud pga blåsten.

Medan vi åkte dörjde vi fisk efter båten. Kanske var båten lite snabbare än fisken, för napp det fick vi inte.

Däremot lyckades Anders bättre med pimpelfisket. Han var den första som drog upp något och var mycket nöjd...

...fram tills hans son Adam nöjt kontrade med tre fiskar på rad. Win! Jennifer lyckades med en avbiten lina och Karin med ett bottennapp så linan fick skäras av.

Adams finaste firre blev snabbt till lunch för någon, tyvärr inte från vårt sällskap. Den försvann spårlöst efter att den var genomgrillad.

Relaxavdelningen vid lunchstranden.

Vattnet blev nästan magiskt när solnedgången hade påbörjats.

Idag höll vi oss mestadels i lägenheten. Som tur var är det inte helt fel det heller!

Mot alla odds är vi framme i Santa Marta!

Nu skriver vi från vårt lägenhetshotell som ligger precis vid strandkanten i samhället Rodadero lite utanför Santa Marta. Även här byggs det skolor åt indianbyar och eftersom gänget från Ankarstiftelsen är här just nu passade vi på att joina dem. Eftersom det nästan aldrig regnar här har de verkligen knappa tillgångar till rent vatten, till skillnad från Amazonas. Vid den skola de just nu bygger finns en liten bäck och Börje vill att vi ska bygga ett tvåstegssystem för att rena vattnet. Vi ska se över om det är rimligt och återkommer med en uppdatering.

Att vi över huvud taget lyckades ta oss till Santa Marta var dock ett under. Det sista vi gjorde i söndags kväll var nämligen att ta en liten nattajuice på vårt frukostställe och eftersom middagen åts fem timmar tidigare lockade även något mer matigt. Stängning var nära och det var skralt i hyllorna, bröden var slut och Karin fick därför mod att prova en av deras kakor. Snäll som hon är delade hon med sig till Jennifer som glatt tog emot några bitar, men det skulle hon snart ångra. Nästan precis samtidigt vaknade vi huttrande i den 30-gradiga värmen med oroliga magar. Febern var uppe i 39-40°C och alla krafter var helt utpumpade på morgonen. Vi insåg då att den där kakan hade legat framme i 15 glada timmar för bakterierna att växa sig stora och elaka.

Trots detta var Jennifer stark nog att lyckas ta sig till ett möte på Pachu Vela-skolan för att gå igenom en checklista för systemets skötsel och de av kommunen lovade vattenanalyserna. Resten av dagen var egentligen fullsmockad med "sista-att-göra-grejer", men vi fick stryka allt. Det var knappt att vi orkade packa ihop väskorna i tid. 

I lördags tog vi med oss Ivan ut på stan och testade på nattlivet. Det var mycket bättre än vi hade förväntat oss, själva klubben vi gick till var riktigt häftig för att existera i den så i övrigt enkla staden Leticia. Det mest härliga här i Sydamerika är att på nattklubbarna dansar alla i par och DJn byter dansstil om vartannat och alla verkar kunna alla danser. Det var så häftigt att få se dansgolven riktigt gunga. Dock fick vi ta in på hotell den natten för insläppta i kyrkan efter klockan 22, det skulle vi inte bli. 

Som om inte det var nog visat att de inte gillade vår tur på stan tillsammans med de andra ungdomarna i vår ålder fick vi ytterligare en smäll på näsan igår när vi låg helt utslagna. De dåliga magarna, febern och det häftiga regnet som höll på under måndagsmorgonen var nämligen, enligt pastorsfrun, vårt straff för att vi varit olydiga. Vi fick därför absolut ingen hjälp att få ordnat oss för avresa, utan fick kämpa minut för minut med pauser på sängarna eller badrummen.

Nu börjar vi i alla fall må lite bättre. Frekvensen på toabesöken har minskat, intagen av mat har ökat och vi känner oss mycket piggare. Vi håller nu tummarna för att vi ska kunna följa med på en fisketur på det karibiska havet imorgon!

 Söndagen var fullsmockad av laborationer. Totalt testade vi vattnet från 11 olika källor.

Utsikten från hotellet.

Hotellet från stranden. Vi bor i trappstegsdelen till höger, näst längst upp, med ett gäng mestadels från Växjö. Våra vänner från Leticia har en lägenhet näst längst upp i höghuset. 

 Vi orkade med en liten tur ner på stranden. Där gjorde Max och Adam en riktigt stilig sköldpadda.

Grabbarma kunde relaxa också, tills en kall våg svepte in under dem.

Här snålar de inte på tillbehöven. Det är en nachotallrik, vi hittade dem där under nånstans..

Vi försöker oss på att äta riktig mat. Det gick helt okej, Karin fick i sig en slice och Jennifer två! Och sen hade vi ju trevligt sällskap och det hjälpte allt! :)

Sista djungelturen bjöd på anakonda!

Nu sitter vi på trappan där vi bor och känner blandade känslor inför det faktum att det är vår näst sista kväll i Amazonas. Vi har nu Ivan från Bucaramanga på besök, en riktigt underbar kille som har så mycket humor och nära till skratt och dessutom besitter stor expertis inom vårt ämne. Eftersom det är hans första besök i Amazonas ville vi visa honom så mycket som möjligt av det vi tyckt varit extra kul här. Därför åkte vi igår eftermiddag upp till Puerto Nariño för att bo en natt på djungelhotellet. Det blev en lyckad kväll med vacker solnedgång, massa galna apor och god mat!

Vi har självklart inte bara roat oss under tiden han varit här. I torsdags var vi på möte med Plan Agua igen och om vi får säga det själva gick det mötet mycket bra! Kvällen innan hade vi pratat igenom vad vi ville uppnå med samarbetet med kommunen och när vi presenterade våra förslag mottogs de med stort intresse. Planen är att Ankarstiftelsen, som redan kommit igång med byggnationen av system, ska fortsätta bygga system i området och att kommunen ska hjälpa till med underhåll av dessa, samt utföra kontinuerliga kontroller av vattenkvaliteten. Det är självklart viktigt att hålla noggrann uppsikt över alla system som byggs så att eventuella fel upptäcks innan sjukdom eller liknande bryter ut. Ivan och hans universitet kommer att hjälp till att analysera resultaten och komma med förslag på lösningar om det uppstår problem. Detta samarbete är mycket värdefullt för Ankarstiftelsen eftersom de, på grund av det faktum att Atlanten skiljer Sverige från Colombia, har mycket svårt att utföra den här typen av arbete själva. Som vi tidigare beskrivit har det tidigare varit ganska mycket snack och lite verkstad från kommunen men nu kommer Ivan att kunna trycka på även från sin sida, låt oss hoppas att det gör sitt!

Idag har vi varit ute på floden hela dagen. För att få bra kvalitet på vår vattenstudie behövde vi ta massa nya vattenprover och med Ivans hjälp kunna ställa frågor om hur systemen har skötts, utan risk för missförstånd! Vi började i Puerto Rico och mer eller mindre sprang genom byn för att klara hålla vårt strikta tidsschema och det gick helt ok tills Ivan fick reda på att det fanns en anakonda i byn! Inte en chans att vi missade tillfället att få se en i verkliga livet varför vi genast följde med för att ta oss en titt. Vi blev inte besvikna, med hjälp av en modig kille kunde vi till och med hålla den. Schemat sprack rätt ordentligt men det var det värt. Utöver Puerto Rico besökte vi San Juan de Soco, Progresso, 12 de Octubre och Puerto Triunfo. I Puerto Triunfo delade vi ut en del presenter från svenska faddrar till deras fadderbarn. Karins kamera gick verkligen varm när alla söta barn stod och log med sina presenter i famnen.


Imorgon väntar laborationer av 11 olika vatten och förhoppningsvis hinner vi med att experimentera med zeolite, typ småsten med förmågan att rensa metaller ut vatten, som Ivan hade med sig. För att orka med detta ska vi nu ladda upp med god middag och en tur på byn som vi säger i Värmland.

I onsdags besökte vi Rafaels ekologiska park där han startat ett intressant projekt. Genom att fylla petflaskor riktigt fulla med använda plastpåsar, gamla godispåsar och annat skräp skapar han "tegelstenar" som sedan används vid husbyggnad. Ett utmärkt exempel på hur de kan återvinna skräpet här.

En av alla häftiga växter som fanns i parken. Världens största Blad...

 När Ivan anlände på onsdagen tog vi med honom till Brasilien en sväng. Bakom oss på bilden går gränsen mellan Colombia, Brasilien och Peru.

 Hittade den bästa restaurangen i Brasilien, äntligen fick jag mitt efterlängtade kött!

Även Jovino som jobbar med vatten här följde med på Brasilienturen.

Ivan verkar tycka att vårt frukostställe är helt ok även om han bara provade vitt bröd :) "Kaffet" på bilden är det som serveras i Colombia om man bara beställer "Cafe, por favor".

 Här har vi intagit nästan varje frukost under vår resa, de har de bästa juicerna i världen.

Kvinna på bilden äger "vårt" frukostställe och ställde gärna upp på en bild.

 Möte med rektorn på Pachu Vela, han var lika trevlig som alltid. Han lovade att personligen vara ansvarig för att systemets underhåll sköts.

Med vår demonstrationsanläggning på Plan Agua.

 Joel på bilden kommer vara den person från kommunen som ska övervaka systemet på Pachu Vela. Han ska även visa oss Leticias nattliv idag.

Kvinnan i bygghandeln som har hjälpt oss otaliga gånger med att få ihop alla nödvändiga delar till systemen.

Aporna på hotellet börjar precis komma in i tonåren, vilket märks... 

Kärlek börjar alltid med bråk...?

Döttrarna till paret på Fantasia som har kört vår testanläggning. De åkte med oss på dagens båttur och vi kunde inte sluta titta på dem. Helt otroligt söta töser.

Ett av systemen som ska analyseras imorgon. De har ett riktigt fint bakterielager och sanden byttes för ett halvår sedan. Vi håller tummarna för riktigt goda resultat!

Vi fick en riktigt fin sista tur på vattnet. Det tackar vi vädergudarna för!

Högt tempo sista veckan i Leticia

Nu är vi tillbaka igen, effektiviteten har legat på topp sedan de andra svenskarna lämnade oss i lördags. I fredags blev den nya brunnen på Pachu Velaskolan klar och igår påbörjade Jovino bygget av ställningen till systemet. Det är en jätteställning som syns flera hundra meter bort eftersom den står på skolans tak. Idag var vi där och kontrollerade att Jovino fått med sig alla detaljer angående konstruktionen och det var positivt. Det är viktigt att systemet placeras ovanpå en långsmal påle som taket vilar på eftersom bara sandtanken kommer väga fem ton. Med kursen bärande konstruktioner färskt i huvudet känns det tryggast så. Vi hoppas att det hela ska bli klart till på torsdag så vi hinner ta ett vattenprov innan vi åker vidare mot Santa Marta.

Idag har vi även arrangerat transport av 4 ton sand och nya system ut till Fantasia.  Som vanligt var det lång väntetid på transporten från bygghandeln och när den väl anlände och hade tippat av all sand blev det ganska tyst bland de som skulle bära! Det var tydligt att de inte riktigt räknat med ett så stort lass. Karin och jag valde dock att skippa själva sandbärandet, vi åkte en sväng till skolan istället och återvände inte förrän bärandet var klart. Själva byggandet av systemen gick bra även om det var lite kaos innan alla fick de delar de skulle ha. Eftersom vi bara tog med oss delar till precis de 10 system vi skulle bygga är det fortfarande ett mysterium hur vi kan ha en kran över trots att alla tio hushåll har fått kompletta system. Bara för en annan familj att tacka och ta emot antar vi.

Imorgon ska vi åka ut till en ekologisk park som Rafael och Milena har, paret som numera ska leda vattengruppen här i Leticia. Där ska vi installera en anläggning och få en guidad tur på engelska. Skönt att kunna förstå allting för en gångs skull, även om vår spanska börjar bli helt okej såhär efter 6,5 vecka i landet. Efter rundturen bär det av till flygplatsen för att möta Ivan. Detta möte ser vi så mycket fram emot efter otaliga mail fram och tillbaks.

 Sista kvarten med de andra svenskarna avnöjts med lite glass.

Såhär nöjd blir man när man åker med en såhär cool chaffis.

 Vi blev medbjudna på bad med familjen som bor i "Jennifers hus".

 Avnjuter utsikten från den skyhöga ställningen på taket.

 Här skymtas ett nästanklart tre-stegssystem. Saknas bara trappa, sand och vatten.

Perfekt badtunna. Vill nån ha, vi tar emot beställningar from imorgon.

 När Lennart åkt hem får man kapa takrännorna själv.

Organiserat kaos på Fantasia.

Ett steg bak och tre steg fram

Idag är dagen då vi vinkar adjö till alla svenskarna. De flesta av dem ska nu fara vidare till Medellin och få ta del av hur knarkhandeln påverkar och har påverkat barn, familjer och därmed hela staden under många, många år. Börje har arbetat hårt med olika strategier för att få en förbättring och han kan faktiskt känna av resultaten. Han har startat en fotbollsskola där tidigare fångar arbetar som tränare, dels för att ge dem en mening med livet efter fängelset, men även för att ge barnen sysselsättning och på så sätt förhindra att de rekryteras av knarkkartellerna. Han har anställda som sprider det kristna budskapet i fängelserna i förhoppningen att de ska kunna ändra inställning till meningen med livet och därmed inte falla tillbaka i kriminalitet efter frigivning. Varje år omvänds uppskattningsvis 5000 fångar och varje omvandling ger ringar på vattnet vars effekter är omöjliga att uppskatta i siffror men som otvivelaktigt betyder mycket för landet.

Sedan förra inlägget har vi hunnit med ytterligare en skolinvigning, den här gången i byn San Juan de Suco och skolan Karin var med och byggde. Jennifer fick under sitt första besök i denna by kontakt med en mycket arbetsvillig pastor som hade en egen idé på hur man kunde bygga en vattenreningsanläggning. Idéen var mycket lik den som Ankarstiftelsen använder varför Jennifer valde att köpa allt som fattades för att bygga upp en ny anläggning. Det var mycket roligt att få lämna alla de här sakerna och se hur pastor bara väntade på att få sätta igång med arbetet. När vi kommer dit nästa gång lovade han att han skulle vara klar! Under dagen delades det även ut presenter till fadderbarn, samlades in vattenprover från olika system och källor för labbanalyser och nyinstallationer av vattenreningssystem följdes upp. Denna uppföljning gav påtagligt olika och intressanta resultat.

I byn 12 de Octubre dit vi åkte under vår andra vecka och installerade fem system har vi fått en väldigt positiv respons. Eudoro som vi bodde hos gjorde en lista där 17 nya familjer lämnade intresseanmälan för ett vattenreningsystem. Han sa att det enda de behövde var 200 L-tankar, rör och kranar. Resten, alltså bygge av ställning, sand och 1000 L-tank, skulle han se till att familjerna stod för själva. Han var så tacksam för att vi kunde hjälpa dem med det sista nödvändiga för att kunna få drickbart vatten och verkade vara född med tanken ”hjälp till självhjälp”.

I byn Villa Andrea där vi påbörjade installationen av ett stort system vid skolan och fyra mindre hushållsanläggningar var responsen inte lika stor. De kunde omöjligt ordna sand själva och fick därför hämta en del av den sand som Ankarstiftelsen lämnat till skolbygget i grannbyn. Medan vi var på plats kunde vi starta ett system helt, men eftersom inga andra ställningar var färdigbyggda på grund av brist på spik fick resten vänta. Vi gav dem instruktioner för hur systemen skulle färdigställas och poängterade noggrant att sandlagret måste vara minst 70 cm tjockt.

När vi nu gjorde uppföljningen i byn hade sanden fördelats jämt till resterande tre hushåll. Det innebar att alla hade ungefär 50 cm sand och inget av dem kunde producera rent vatten. Ett av systemen var inte ens påfyllt, de orkade inte göra det själva. När vi frågade varför de på två veckor inte kunnat ordna mer sand sa de först att vattnet var för högt för att hämta den på botten, sen sa de att de inte hade en båt, sen sa de att de inte hade bensin, sen sa de att de inte hade pengar för att köpa sand i Puerto Nariño, sen sa de att 12 de Octubre tog massor betalt för att de skulle få hämta vid deras källa. Besvikelsen på denna by var total. Vi flyttade sanden från det opåfyllda systemet till de som bara var halvfyllda och sen lämnade vi byn.

Trots att vi är väldigt besvikna på responsen från byn fick vi ändå en väldigt nyttig erfarenhet. Mentaliteterna i byarna varierar otroligt och det är därför svårt att komma fram till en enkel lösning. Utan att byn får tillfälle att visa prov på egen drivkraft och vilja att ha systemen, känns det oklart hur mycket de skulle anstränga sig för att underhålla systemen korrekt. Det kan krävas mycket tid, arbete och tålamod för att lyckas med dessa punktinsatser.

På onsdag anländer Iván Herrera, en före detta utbytesstudent på Chalmers och som idag arbetar på ett universitet i Bucaramanga i Leticia. Han har visat stort intresse för vårt arbete och kommer vara med oss i fem dagar för analysera och dra slutsatser om de olika reningssystemen. Vi hoppas på ett fortsatt samarbete mellan hans universitet och Leticias kommun för att snabbare kunna ge fler människor i Amazonasområdet rent vatten!

Barnen i San Juan de Suco är mycket glada och tacksamma för sin nya skola.

Skolan från tidigare inlägg i färdigt skick.

Presentutdelning till fadderbarnen i byn Puerto Rico.

 I Puerto Rico hade även byn startat ett företagsamt projekt. De bygger en damm där fiskodling ska kunna ge inkomster till byn.

Ett tungt projekt som kräver att männen gräver ut lera...

 ... och kvinnorna placerar ut den och bankar fast den till en stadig lerbank.

I byn Villa Andrea där besvikelsen var stor. På bilden syns det system som inte ens fyllts på med sand, trots att den ligger i säckar 10 m bort.

 På vår toa fann vi en kväll den här vännen. 

 Fågeln Arrendajo bygger lustiga bon.

Borrning på gång vid skolan Pachu Vela. Tekniken är lite annorlunda mot hemma.

 På möte med befintliga vattenmästare och nya aspiranter. Mötet fick god respons.

Ingrid presenterar Ankarstiftelsens vattenvision för 2016 som är att alla byar som vill ha vatten ska få vatten. Det gäller då de byar som finns med på kartan som visas.

Avskedsfrukost med svenskgänget.

Vi testar smilefunktionen på Karins kamera. Den fungerar jättebra!