AmazonWater: Djungeltur

Idag är vi tillbaka igen med ett mycket längre inlägg. De senaste dagarna har varit innehållsrika och vi har verkligen sett mycket spännande djungelsaker. I fredags åkte vi upp till by Villa Andrea där vi tillsammans med Ingrid och Lennart skulle bygga fyra hushållsystem och ett skolsystem. Tanken var att vi skulle bo tillsammans med skolbyggarteamet i det större samhället Puerto Nariño men varmt väder och tung betong hade slitit ut dem och de åkte tillbaka till Leticia.

Eftersom vårt sätt att jobba med kvinnorna blev så framgångsrikt i 12 de Octubre ville vi göra på samma sätt i Villa Andrea. Vi samlade ihop alla kvinnor som skulle få ett system och lät dem sedan, under vår ledning, bygga sina egna system. Några av dem visade verkligen framfötterna och hajade direkt hur de skulle göra. Arbetet flöt på bra hela tiden och när dagen närmade sig sitt slut var alla problem utom sanden lösta. Vi visste efter att ha pratat med 12 de Octubre att de fortfarande gick att hämta sand där men gubbarna i Villa Andrea bara skrattade åt oss när vi sa det. De menade att vattnet nu hunnit stiga för mycket. Till deras lycka visade det sig att grannbyn San Juan de Soco hade massa sand, färdigpackad i säckar, som de fått dittransporterat av Ankarstiftelsen till skolan som ska byggas där. Jennifer följde med curacan (hövdingen) och några till dit för att hjälpa till med transporten.

När sanden var hämtad färdigställdes ett system medan alla övriga fick titta på. Vi förklarade mycket grundligt alla stegen och dess funktion och håller nu tummarna att de ska klara av att färdigställa resterande system själva.

Igår var vi på utflykt till ett ställe som heter Marasha som är ett naturreservat som ligger på den peruanska sidan av Amazonfloden. Väl på perusidan tar man sig dit antingen med kanot eller till fots. Just nu var det dock så högt vatten att enda alternativet var kanot, inte mig emot! Paddlingen tog cirka en timme och gick genom tät högljudd djungel. Vid målet öppnade sig skogen och en vacker sjö uppenbarade sig. Guiden som var med förklarade att världens största sötvattenfisk, Pirarucu, bodde där tillsammans med kajmaner, pirayor och anakondor. Klockan var 11 när vi kom fram och vi hade en och en halv timme att slå ihjäl innan det skulle serveras lunch. Trots guidens rekommendation att inte bada blev frestelsen för stor och jag, Frank och Jesper utsåg oss själva till försökskaniner. Det ångrar vi inte, det var typ 35 grader varmt och lagom spännande. Efter att ha visat att vi överlevde ett par gånger vågade sig nästan alla de andra svenskarna också ner i vattnet.

Efter badet serverades en delikat lunchbuffe, den bästa maten vi ätit sen vi kom hit! Tydligen var det peruansk mat så det får väl paddlas över dit när vi vill äta gott i fortsättningen. Samtidigt som vi satt och åt berättade guiden att världens näst största träslag växer i Amazonas och ett riktigt stort sådant kunde man hitta 200 meter in i skogen. De som ville fick paddla dit och ta vägen förbi aporna som fanns på andra sidan sjön.

För att vi ska komma ikapp med dagarna kan ni vänta er nästa inlägg redan senare idag, så håll utkik!

Skolbygge i Puerto Nariño

Tungt jobb att göra pastan i det här landet..

Här transporteras allt på båttaket. Lennart envisades med att bära och blev väldigt trött.

Under dagen i Villa Andrea kom en klassisk regnskogsskur. Inte barnen emot som åkte pulka ner för lerbacken.


På grund av problemet med sanden i Villa Andrea fick det bli en övernattning i Puerto Nariño. Här bodde vi tillsammans med apor, katter, hundar, papegojor, ankar och många fina blommor.