AmazonWater: januari 2013

torsdag 31 januari 2013

Massproduktion!

Igår åt vi finmiddag med oxfilé, lättkokta grönsaker och såklart ris och pommes. Sensation för munnen att få grönsaker precis som man tillagar dem hemma! Anledningen till middagen var att vårt bombaflotantepar Johanna och Mattias åkte hem idag. Mycket tråkigt tycker vi eftersom de var väldigt friska fläktar och delade med sig till råge av detta medan de var här.

Idag var det dags för massproduktion av sandvattensystem. Eudoro som vi bodde hos i 12 de Octubre hade lovat att fixa så att alla familjer själva gjorde ställning till tankarna, hämtade sand och stod för den stora sedimenteringstanken. Därför var det enda vi behövde transportera 17 st 200-literstankar och koppningar till kranarna. Många system skulle därför kunna konstrueras i turbofart.

När vi väl kom fram visade det sig dock att alla byns kvinnor var i Puerto Nariño över dagen för dokumentation om deras barn. Utan kvinnor på plats att lära upp var det inte mycket annat att göra än att ta saken i egna händer. Det var såklart synd eftersom vi tror på mycket på att kvinnorna får göra sina egna system för att öka ägarskapet, men det var ändå roligt att få bygga lite själva, det kan vi inte förneka.

Dock var inte alla ställningar riktigt färdig byggda vid hushållen, familjerna var inte på plats, så Euroro var bestämd med att ingen skulle få sitt system idag. Han skulle sköta så att alla system blev riktiga och att familjer verkligen var intresserade av att sköta om sitt system, annars skulle det inte bli något. Så vi tog oss ett svalkande dopp i floden och åkte tillbaks hem.

Imorgon bär det av till 12 de Octubres grannby San Juan de Suco. Där ska vi byta bana i två dagar och bygga skola istället och övernatta på hotellet med alla djur. Allt detta ser vi mycket fram emot! Nästa blogguppdatering väntas därför förhoppningsvis under lördagen!

Finklädda för finmiddag

Denna lilla krabat var i båten i morse. Han smet snabbt överbord och sprang över vattnet till fast mark.

På vägen upp passerade vi bomba flotante i byn Zaragosa. Den sattes på plats under gårdagen och lyckades till många glada lyckorop lyfta vattnet minst sex meter. SUCCÈ! Tyvärr hann den inte få en konstruktion i framkant som kunde få stockar och annat flytande att åka runt pumpen istället för att fastna i den, så en stock hade lyckats driva den 100 meter ner längs floden där den sen bara bundits fast. Ytterligare ett projekt för oss att försöka ordna i nästa vecka.

Tillbaks hos familjen i 12 de Octubre.

Eudoro är på hugget.

Den här lilla vännen är, efter sanden, den viktigaste delen i hela systemet. Det är en hink förklädd i fiberduk som separerar vattnet från sanden och ger dem det klara vattnet. Den placeras i botten av 200-literstanken och för upp vattnet genom röret.

17 st massproducerade sandtankar

17 st massproducerade kranar

Euduro dricker glatt vattnet från systemet vi byggde till honom för två veckor sen och var mycket nöjd med sitt och frugans system. Karin och Lennart provade också lite.

Karin fick en apelsin av LuzMarina. De ser inte riktigt ut som i mataffären hemma men smakade sött och fint.

Mysiga och fina lilla Puerto Nariño från vattnet.

tisdag 29 januari 2013

Hamburgerfest!

Igår var det hamburgerfest i ett av slumområdena här i Leticia. Ankarstiftelsen hade fått in två olika bidrag till detta stora kalas och 300 hamburgare stektes under eftermiddagen, lades i bröd och packades i två stora plastlådor. Kalaset ägde rum på en jättestor lekplats med fotbollsplan, rutchkana, gungor och klätterställning och hundratals barn var här och lekte. Information om kalaset ropades ut i en megafon och alla barn samlades i en stor kö och slussades sedan fram ett och ett. De flesta var lite blyga men tog tacksamt emot sin hamburgare och mugg med läsk.

Eftersom vi själva var lite hungriga under hamburgekalaset bestämde vi oss för att efteråt gå till bästa hamburgerestaurangen i stan. Det är vagn på gatan, där en man stått i åratal och stekt sina delikata hamburgare. Den här mannen är döv, så man får gestikulera lite för att få till hur man vill ha den. Men gubben är fantastisk, han är den gladaste vi träffat här i Leticia och vill alltid hälsa både innan och efter köpet. Oavsett vad dieterna där hemma säger kommer vi inte kunna motstå att handla av honom medan vi är här.

Börje med pastor Carlos och pastora Leidy

BÄSTA HAMBURGARRESTAURANGEN!

Djungeltur

Idag är vi tillbaka igen med ett mycket längre inlägg. De senaste dagarna har varit innehållsrika och vi har verkligen sett mycket spännande djungelsaker. I fredags åkte vi upp till by Villa Andrea där vi tillsammans med Ingrid och Lennart skulle bygga fyra hushållsystem och ett skolsystem. Tanken var att vi skulle bo tillsammans med skolbyggarteamet i det större samhället Puerto Nariño men varmt väder och tung betong hade slitit ut dem och de åkte tillbaka till Leticia.

Eftersom vårt sätt att jobba med kvinnorna blev så framgångsrikt i 12 de Octubre ville vi göra på samma sätt i Villa Andrea. Vi samlade ihop alla kvinnor som skulle få ett system och lät dem sedan, under vår ledning, bygga sina egna system. Några av dem visade verkligen framfötterna och hajade direkt hur de skulle göra. Arbetet flöt på bra hela tiden och när dagen närmade sig sitt slut var alla problem utom sanden lösta. Vi visste efter att ha pratat med 12 de Octubre att de fortfarande gick att hämta sand där men gubbarna i Villa Andrea bara skrattade åt oss när vi sa det. De menade att vattnet nu hunnit stiga för mycket. Till deras lycka visade det sig att grannbyn San Juan de Soco hade massa sand, färdigpackad i säckar, som de fått dittransporterat av Ankarstiftelsen till skolan som ska byggas där. Jennifer följde med curacan (hövdingen) och några till dit för att hjälpa till med transporten.

När sanden var hämtad färdigställdes ett system medan alla övriga fick titta på. Vi förklarade mycket grundligt alla stegen och dess funktion och håller nu tummarna att de ska klara av att färdigställa resterande system själva.

Igår var vi på utflykt till ett ställe som heter Marasha som är ett naturreservat som ligger på den peruanska sidan av Amazonfloden. Väl på perusidan tar man sig dit antingen med kanot eller till fots. Just nu var det dock så högt vatten att enda alternativet var kanot, inte mig emot! Paddlingen tog cirka en timme och gick genom tät högljudd djungel. Vid målet öppnade sig skogen och en vacker sjö uppenbarade sig. Guiden som var med förklarade att världens största sötvattenfisk, Pirarucu, bodde där tillsammans med kajmaner, pirayor och anakondor. Klockan var 11 när vi kom fram och vi hade en och en halv timme att slå ihjäl innan det skulle serveras lunch. Trots guidens rekommendation att inte bada blev frestelsen för stor och jag, Frank och Jesper utsåg oss själva till försökskaniner. Det ångrar vi inte, det var typ 35 grader varmt och lagom spännande. Efter att ha visat att vi överlevde ett par gånger vågade sig nästan alla de andra svenskarna också ner i vattnet.

Efter badet serverades en delikat lunchbuffe, den bästa maten vi ätit sen vi kom hit! Tydligen var det peruansk mat så det får väl paddlas över dit när vi vill äta gott i fortsättningen. Samtidigt som vi satt och åt berättade guiden att världens näst största träslag växer i Amazonas och ett riktigt stort sådant kunde man hitta 200 meter in i skogen. De som ville fick paddla dit och ta vägen förbi aporna som fanns på andra sidan sjön.

För att vi ska komma ikapp med dagarna kan ni vänta er nästa inlägg redan senare idag, så håll utkik!

Skolbygge i Puerto Nariño

Tungt jobb att göra pastan i det här landet..

Här transporteras allt på båttaket. Lennart envisades med att bära och blev väldigt trött.

Under dagen i Villa Andrea kom en klassisk regnskogsskur. Inte barnen emot som åkte pulka ner för lerbacken.


På grund av problemet med sanden i Villa Andrea fick det bli en övernattning i Puerto Nariño. Här bodde vi tillsammans med apor, katter, hundar, papegojor, ankar och många fina blommor.