Känslomässig dag!

Imorse vinkade jag av Karin vid frukosten då gårdagens planer att åka och bygga skola ändrats lite. Klockan tio igår kväll fick vi reda på att det öppnats en möjlighet att få besöka vattenlabbet här i Leticia samt skolan Patchuela. Eftersom jag till skillnad från Karin varit med och byggt skolan innan valde vi att dela på oss då vi ju så klart inte kunde missa chansen att se labbet här! Kvart över nio blev jag och Ingrid hämtade av Milena, en kvinna som kommer vara med i Ankarstiftelsens nya vatten team, som tog med oss till skolan. Den här skolan är lite speciell, den ligger i de fattiga områdena i Leticia och barnen som går där lever under mycket tuffa förhållanden. Hela förra året hade skolan mycket stora problem med sin vattendistribution. Både elever och lärare led av svåra diareer och innan det konstaterades att det var vattnet som var dåligt misstänkte läkarna Denguefeber. Vi blev inbjudna till rektorns kontor där jag höll en presentation, PÅ SPANSKA (måste ju skryta lite), över hur vårt vattensystem fungerar. Han var jätteglad och tackade oss många gånger för att vi ville hjälpa barnen här. Det är en skön känsla i magen när man får vara med om sådana saker och känna att jobbet man lägger ner betyder något!

Efter skolbesöket åkte vi vidare till kommunens hälsoavdelningen där vi skulle få vidare anvisningar om hur vi skulle gå tillväga för att ta oss in i labbet. Som så många gånger förut i det här landet blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. En vänlig sekreterare förklarade att kvinnan som är labbansvarig är mycket formell och alltid följer reglerna. I detta fallet krävs ett godkännande från Amazonasregionens guvernör, detta godkännande ska i sin tur ska passera kommunledningen, vattenavdelningen och sist i kedjan labbkvinnan. I Colombia är det mycket "onödig" byråkrati och arbetet blir oftast ineffektivt på grund av detta. Våra chanser att komma in där utan att gå hela den långa vägen via guvernören verkade vara små och vi valde därför att avvakta för att undvika ett dåligt första intryck. Som tur är har Ankarstiftelsen en del kontakter, en av dem är Rafael som kommer från Leticia. Han har bott och utbildat sig i tio år i Australien och kommer även han vara med i det nya vattenteamet. Utöver jobbet i vattenteamet driver han en ekologisk park som är mycket känd i området och genom sitt framgångsrika arbete med den har han en del att säga till om. Förhoppningsvis kan han tillsammans med en gemensam vän till labbkvinnan mjuka upp henne lite och prata bra om oss svenskar!

När vi var klara tog Rafael med mig och Ingrid till ett barnhem för barn som blivit utnyttjade och misshandlade i hemmet. Där träffade vi föreståndare, en fantastiskt god kvinna som betyder mycket för de här barnen, hon berättade att barnhemmet står inför en stor prövning. I oktober 2012 fick de veta att de inte längre kommer få hyra huset de nu håller till i. Kravet var först att alla barnen skulle vara ute innan årsskiftet men de lyckade förhandla till sig ett år om de betalar en ganska stor summa pengar. Pengar som i dagsläget är mycket svåra att få ihop och som borde gått till barnen. Många av dem kan inte återvända till sina familjer på grund av de hemska förhållanden som råder där och om hemmet måste stängas får det svåra konsekvenser! Det var jobbigt att stå där och höra detta samtidigt som man såg alla barnen framför sig, jag kämpade hårt med att hålla tårarna tillbaka! Som genom ett under har de ändå lyckats komma över en fin tomt här i Leticia och om de fixar en skola där kommer en församling i USA att hjälpa till med finansieringen av husbygget. Ingrid va riktigt på hugget och Ankarstiftelsen kommer sätta igång med skolbygget så fort de kan. Hjärtat kändes lite lättare efter det även om man vill ge så mycket mer!

Tog även min första spanskalektion idag, två timmar lång och mycket lärorik! Imorgon kommer Karin tillbaka från skolbygget så mycket bilder väntar garanterat då!