Ett steg bak och tre steg fram

Idag är dagen då vi vinkar adjö till alla svenskarna. De flesta av dem ska nu fara vidare till Medellin och få ta del av hur knarkhandeln påverkar och har påverkat barn, familjer och därmed hela staden under många, många år. Börje har arbetat hårt med olika strategier för att få en förbättring och han kan faktiskt känna av resultaten. Han har startat en fotbollsskola där tidigare fångar arbetar som tränare, dels för att ge dem en mening med livet efter fängelset, men även för att ge barnen sysselsättning och på så sätt förhindra att de rekryteras av knarkkartellerna. Han har anställda som sprider det kristna budskapet i fängelserna i förhoppningen att de ska kunna ändra inställning till meningen med livet och därmed inte falla tillbaka i kriminalitet efter frigivning. Varje år omvänds uppskattningsvis 5000 fångar och varje omvandling ger ringar på vattnet vars effekter är omöjliga att uppskatta i siffror men som otvivelaktigt betyder mycket för landet.

Sedan förra inlägget har vi hunnit med ytterligare en skolinvigning, den här gången i byn San Juan de Suco och skolan Karin var med och byggde. Jennifer fick under sitt första besök i denna by kontakt med en mycket arbetsvillig pastor som hade en egen idé på hur man kunde bygga en vattenreningsanläggning. Idéen var mycket lik den som Ankarstiftelsen använder varför Jennifer valde att köpa allt som fattades för att bygga upp en ny anläggning. Det var mycket roligt att få lämna alla de här sakerna och se hur pastor bara väntade på att få sätta igång med arbetet. När vi kommer dit nästa gång lovade han att han skulle vara klar! Under dagen delades det även ut presenter till fadderbarn, samlades in vattenprover från olika system och källor för labbanalyser och nyinstallationer av vattenreningssystem följdes upp. Denna uppföljning gav påtagligt olika och intressanta resultat.

I byn 12 de Octubre dit vi åkte under vår andra vecka och installerade fem system har vi fått en väldigt positiv respons. Eudoro som vi bodde hos gjorde en lista där 17 nya familjer lämnade intresseanmälan för ett vattenreningsystem. Han sa att det enda de behövde var 200 L-tankar, rör och kranar. Resten, alltså bygge av ställning, sand och 1000 L-tank, skulle han se till att familjerna stod för själva. Han var så tacksam för att vi kunde hjälpa dem med det sista nödvändiga för att kunna få drickbart vatten och verkade vara född med tanken ”hjälp till självhjälp”.

I byn Villa Andrea där vi påbörjade installationen av ett stort system vid skolan och fyra mindre hushållsanläggningar var responsen inte lika stor. De kunde omöjligt ordna sand själva och fick därför hämta en del av den sand som Ankarstiftelsen lämnat till skolbygget i grannbyn. Medan vi var på plats kunde vi starta ett system helt, men eftersom inga andra ställningar var färdigbyggda på grund av brist på spik fick resten vänta. Vi gav dem instruktioner för hur systemen skulle färdigställas och poängterade noggrant att sandlagret måste vara minst 70 cm tjockt.

När vi nu gjorde uppföljningen i byn hade sanden fördelats jämt till resterande tre hushåll. Det innebar att alla hade ungefär 50 cm sand och inget av dem kunde producera rent vatten. Ett av systemen var inte ens påfyllt, de orkade inte göra det själva. När vi frågade varför de på två veckor inte kunnat ordna mer sand sa de först att vattnet var för högt för att hämta den på botten, sen sa de att de inte hade en båt, sen sa de att de inte hade bensin, sen sa de att de inte hade pengar för att köpa sand i Puerto Nariño, sen sa de att 12 de Octubre tog massor betalt för att de skulle få hämta vid deras källa. Besvikelsen på denna by var total. Vi flyttade sanden från det opåfyllda systemet till de som bara var halvfyllda och sen lämnade vi byn.

Trots att vi är väldigt besvikna på responsen från byn fick vi ändå en väldigt nyttig erfarenhet. Mentaliteterna i byarna varierar otroligt och det är därför svårt att komma fram till en enkel lösning. Utan att byn får tillfälle att visa prov på egen drivkraft och vilja att ha systemen, känns det oklart hur mycket de skulle anstränga sig för att underhålla systemen korrekt. Det kan krävas mycket tid, arbete och tålamod för att lyckas med dessa punktinsatser.

På onsdag anländer Iván Herrera, en före detta utbytesstudent på Chalmers och som idag arbetar på ett universitet i Bucaramanga i Leticia. Han har visat stort intresse för vårt arbete och kommer vara med oss i fem dagar för analysera och dra slutsatser om de olika reningssystemen. Vi hoppas på ett fortsatt samarbete mellan hans universitet och Leticias kommun för att snabbare kunna ge fler människor i Amazonasområdet rent vatten!

Barnen i San Juan de Suco är mycket glada och tacksamma för sin nya skola.

Skolan från tidigare inlägg i färdigt skick.

Presentutdelning till fadderbarnen i byn Puerto Rico.

 I Puerto Rico hade även byn startat ett företagsamt projekt. De bygger en damm där fiskodling ska kunna ge inkomster till byn.

Ett tungt projekt som kräver att männen gräver ut lera...

 ... och kvinnorna placerar ut den och bankar fast den till en stadig lerbank.

I byn Villa Andrea där besvikelsen var stor. På bilden syns det system som inte ens fyllts på med sand, trots att den ligger i säckar 10 m bort.

 På vår toa fann vi en kväll den här vännen. 

 Fågeln Arrendajo bygger lustiga bon.

Borrning på gång vid skolan Pachu Vela. Tekniken är lite annorlunda mot hemma.

 På möte med befintliga vattenmästare och nya aspiranter. Mötet fick god respons.

Ingrid presenterar Ankarstiftelsens vattenvision för 2016 som är att alla byar som vill ha vatten ska få vatten. Det gäller då de byar som finns med på kartan som visas.

Avskedsfrukost med svenskgänget.

Vi testar smilefunktionen på Karins kamera. Den fungerar jättebra!